den vackraste i stunden i livet var den när du kom

jag hatar när man inte kan släppa något, fastän man så gärna vill. det är svårt. när hjärtat inte orkar mer, men hjärnan vill fortsätta. jag vill inte mer, jag orkar inte mer, jag vill ha bort varenda grej nu. varenda detalj, vartenda minne. allt det fina. det enda jag vill ha kvar är det dåliga. de knäckande händerna, nacken, gnisslande tänder på morgonen. och där stoppar jag. för trots allt så kan jag inte komma på mycket mer & jag vill inte ta upp något mer här.

fan! nu kom alla minnen fram ändå. du är svår att glömma och det värsta är, att det jag saknar allra mest är att skratta tillsammans med dig.

Du har så lätt att stampa sönder, när Du väl fått in en fot
Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot
Men det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå
Det är snart en vecka sen Du ringde, så jag börjar nog förstå

Jag kan känna mig bekväm i Dina ögon, när Du ler
Men Du kan säga nåt så beskt att allt blir kaos och uppochner

Nu faller mörkret över stan, och Du går runt och sparkar löv;
det är som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv

Jag har så svårt att veta om jag ens betyder nåt för Dig
Du spelar nåt slags spel
Och det kan så lätt bli mitt fel
när Du ser på "lilla mig"
För en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej